300 meter norr om naturum Trollskogen på den nordöstra udden finns en kraftig stenmur som övertvärar udden i öst-västlig riktning .
Alltsedan 1960-talet har den kallats för ”Jaktmuren”. Man hade tänkt sig att den skulle ha avgränsat ett medeltida vilthägn eller en jaktpark, likt Karl X Gustavs mur på Öland södra udde. Denna uppfattning bygger inte på några faktiska historiska uppgifter
eller några andra fakta, utan är endast ett löst antagande. De många
jaktparker som fanns på Öland under högmedeltiden hade ett helt annat utseende och form än denna mur i Trollskogen. Karl X mur byggdes för att hålla böndernas boskap utanför betet söder om muren, vilket var avsett för kronans vilt och hade inget med jakt att göra egentligen.
Denna mur har också en helt annan karaktär i fråga om uppbyggnad och höjd än vad den i Trollskogen har. Den mur som övertvärar och avgränsar den nordöstra udden kan varken ha varit en s.k. jaktmur eller utgjort ett vilthägn, eftersom muren inte har avgränsat udden fullt ut ned till vattnet på ömse sidor. I stället slutar muren både i öster och i väster ca sex respektive fyra meter ovanför den nuvarande strandlinjen. Detta innebär att denna mur i stället har fungerat som en avgränsning av udden långt tidigare än 1500-talets senare del, vilken är den tidsperiod som tidigare förslagits. Utifrån vad vi numera vet om strandlinjeförskjutningen kan man utifrån avståndet mellan de båda ändarna av muren och den nuvarande strandlinjen på ömse sidor av muren konstatera att muren bör ha byggts någon gång i början av folkvandringstiden (400–550 e. Kr.). Vid folkvandringstid var strandlinjen på norra Öland ca 4,5 meter högre än idag. Vid vendeltidens slut (700-talet) låg den ca 3,5 meter över havet och under vikingatiden (800–1050 e. Kr.) mellan ca 3–2,5 meter över den nuvarande strandlinjen. Muren är 210 meter lång, 3–4 meter bred och 0,7 meter hög, och är byggd som en skalmur av gråsten
Murar och/eller vallar som avgränsar halvöar och uddar är ett mycket vanligt förhistoriskt fenomen i hela Europa, särskilt vid Atlantkusterna. De äldsta härrör från slutet av stenåldern, men flertalet förefaller ha anlagts under brons- och järnåldern. På engelska kallas lämningstypen för promontory-forts, då de härstammar från bronsålder och framåt, till skillnad mot hill-forts, där murar eller vallar omsluter en bergstopp. De äldsta hägnade halvöarna är från slutet av stenålder och kallas vanligen i stället på engelska för henge monuments och i Skandinavien för Sarupanläggningar.
Murarna eller vallarna hos dessa monument avgränsar ett, som man brukar kalla ”fred-helgat” område, vilket då utgjordes av själva halvön, udden. Inom det avgränsade området har man ofta påträffat olika slags rituella depositioner, och ibland även gravar. Vanligen förekommer någon form av speciell naturformation på dessa uddar som från början tilldragit sig människors förundran och fantasi, t.ex. ovanliga stenformationer eller gigantiska stenblock eller klippor med mänskliga drag, grottor och liknande.
Det är också känt från olika kulturer världen över att flera viktiga rituella handlingar måste utföras då man inviger en kultplats. Syftet med dessa är att separera det heliga området från den profana sfären, det vill säga den dagliga och vanliga. Detta gjordes alltså vanligen med en mur, vall eller ett dike. Området innanför avgränsningen skulle befrias från onda krafter och reserveras för gudomen. Det blev härigenom en mötesplats vid de rituella aktiviteterna mellan människor och den mytiska världen.
Redan den grekiska författaren Strabo, som föddes år 63 f. Kr. och dog i Rom 24 e. Kr., skrev om heliga halvöar och uddar, vilka han kallade sacrum promontorium på latin i sin bok Geografica, som topografiskt behandlade Europa, Asien och Afrika. Han nämner ett antal sådana hos kelterna i nuvarande Frankrike, Spanien, och på de Brittiska öarna. Det kan också i detta sammanhang påpekas att samtliga tempel i Medelhavet helgade åt den grekiske havsguden Poseidon alltid var uppförda på halvöar. Det är också känt
från många andra källor att speciella halvöar, uddar och öar betraktades som heliga platser, inom keltisk, germansk, slavisk, baltisk och nordisk mytologi och religion.