Hjerteskeppet
Här på nordöstra udden av Öland finns också en mycket markant naturformation, en så kallad dödisgrop. Denna stora grop, 60 x 35 meter, ligger längst upp på udden och dess botten har formen av ett stort skeppsskrov. Utan tvekan är det just därför den fått den folkliga benämningen Hjerteskeppet i en lokal sägen om ett skepp som lidit skeppsbrott och bäddats in i strandvallarna. Med tanke på dateringen av muren och de många forntida gravarna norr om muren och framför allt de som ligger intill denna stora dödisgrops västra sida, kan man kanske tänka sig att människorna under järnåldern
associerade denna stora båtformade grop med guden Frejs magiska skepp Skidbladner, som rymde alla gudar, deras vapen och härkläder. Skeppet hade alltid medvind vart än det färdades, både till sjöss, i himlen och på land, men kunde vikas ihop och stoppas i en pung när det inte användes.
I botten på dödisgropen finns en brunn (Djävulsbrunnen kallad), som i senare tid blivit murad och igenlagd. Ytterligare två stensamlingar finns i botten av gropen, vilka möjligen kan utgöra igensatta brunnar eller källor. Om detta stämmer, finns här tre källor eller brunnar, vilket kan leda till spekulationer om en koppling till de tre brunnar som enligt nordisk mytologi låg under världsträdet Yggdrasil, dit gudarna red för att hålla ting.
Tingsplatsen
Öster om Hjerteskeppet finns en kvadratisk/rektangulär inhägnad som kan ha fungerat som tingsplats – själva den inhägnade platsen på tinget, lagtunet eller möjligen varit platsen för ett tidigt kapell (och i så fall äldre än St: Olofs kapell i inloppet till Grankullaviken). Den geologiska formationen – Hjerteskeppet – kan dessutom ha fungerat som en naturlig amfiteater, där stora folksamlingar kunde samlas vid ting eller de många begravningar som ägde rum här. Sammanfattningsvis menar vi att muren i Trollskogen avgränsade ett heligt område – en helig udde – som utgjorde ett fred-helgat område där speciella gravar anlades under vendel -och vikingatid.
Hjerteskeppet en dödisgrop
För ungefär 12 000 år sedan fyllde Inlandsisens smältvatten Östersjön till högre vattennivåer än idag. Hela norra Öland låg under vatten. När vattnet med tiden tappades ut mot västkusten och sjönk undan kom stora isberg som flutit omkring att fastna på höga bottnar. Ett sådant område var norra Öland. Ett isberg blev liggande här i Trollskogen. När Östersjön slutligen hade sjunkit till sin nuvarande nivå låg isberget kvar som en iskub i landskapet. Det var stort och tungt och tryckte ner det som skulle bli området som vi ser idag. Samtidigt hindrade isberget jordrörelser som hade kunnat fylla igen gropen. Till slut smälte hela isblocket bort och kvar blev gropen där det legat. Spåret av händelsen kallar vi för en dödisgrop och ”Hjerteskeppet” är en sådan.
Gravarna
Gravarna i området runt Grankullaviken har tillkommit i slutet av järnåldern, möjligen redan under folkvandringstid, men framför allt under vendel- och vikingatid. Detta beroende på deras placering i förhållande till strandlinjerna.
Det största gravfältet vid viken finns på den västra udden, precis intill och norr om Hjerteskeppet. Här hittar man också de största gravarna i området. Fyrmästare Harald Sidén ritade av detta gravfält 1873, som då bestod av fyra större rösen (15–22 meter i diameter) och sex stensättningar. Idag är sju av dessa gravar synliga. Därtill har två båtgravar och ett röse påträffats nyligen. Sammanlagt finns här tio gravar. Gravfältet är skadat, kanske framför allt på grund av att man under senmedeltiden byggde skyttevärn av stenmaterialet från gravarna. Två av dessa skyttevallar syns också på Sidéns karta. På den östra sidan av udden (norr om Trolleken) finns tio gravar, både stensättningar och mindre rösen. Söder om den övertvärande muren finns 16 stensättningar och rösen fördelade på fyra olika grupperingar.
På gravfältet vid Hjerteskeppet har nyligen nya båtgravar upptäckts, denna gång utan rösen som överbyggnad. Minst två båtformade försänkningar i marken kan ses norr om ett av de större rösena, intill den stora dödisgropen. De är 16,5 och 17 meter långa och 6 meter breda. Dessa ser precis ut som de berömda båtgravarna i Valsgärde norr om Gamla Uppsala.
Nabberör
Den enda grav som är undersökt i området är Nabberör, en båtgrav från omkring år 700 e. Kr. Detta stora röse fanns ca 600 meter från hamnen i Nabbelund. Röset var 15 meter i diameter och 2 meter högt. I mitten fanns en grop, som orsakats av gravplundrare. Hela röset togs bort 1938 då man använde stenen till att bygga piren vid Nabbelund. Två arkeologer Jan Erik Anderbjörk och Erik Oxenstierna befann sig i socknen för att göra den första fornminnesinventeringen på ön, beställd av Domänverket. Efter att ha fått uppgifter om förstörelsen av röset gjorde de en efterundersökning på platsen samma år i september. De började med att sålla sanden i plundringsgropen som gick ner till marknivå och fann de första förgyllda föremålen. Snabbt insåg de att det var fråga om en båtgrav
och fortsatte undersökningen av de rester som fanns kvar. Röset hade täckt en obränd båtgrav. Längden på båten kunde uppskattas till omkring 10 meter och bredden till tre meter. Över båten som var nedgrävd i sand hade det funnits ett lager av stockar. På dessa hade man sedan byggt det stora röset. Flera delar av en påkostad vapenutrustning påträffades, där vissa föremål var tillverkade i silver och hade förgyllda detaljer. Bland fynden fanns bland annat rester av två svärd samt beslag och buckla från en sköld. Vapendelarna bar tydliga spår av hugg från skarpa vapen. Man hittade även rester av ett hundkoppel och ett betsel till en häst. Tre glaspärlor, en sländtrissa av täljsten och bronsbleck togs också till vara. Fynden visade tidigt att både män och kvinnor hade begravts i båten. Därtill fanns lämningar efter fyra hundar, en häst, får eller get samt fåglar.
När skelettmaterialet, som varit försvunnet en längre tid, återfanns har man kunnat slå fast att graven innehöll rester efter 10–12 människor och att en av männen hade kraftiga skador på kraniet. Detaljerade nya undersökningar av hund-skeletten visar att de fyra hundarna, med en mankhöjd av 74 cm, är de största hundar man funnit i landet från slutet av järnåldern. Isotopanalyser visar att de kommer från tre olika regioner av Sverige; en är från Öland och de
övriga från två olika områden av fastlandet, bl a Mälardalen.
Förekomsten av denna båtgrav gör det naturligt att tänka sig att flera av de stora rösena som finns här runt Grankullaviken faktiskt är båtgravar från vendel- och vikingatid. Båtgravar under rösen finns också dokumenterade från andra håll på Öland, särskilt intill tings- och handelsplatsen i Köpingsvik, vid Klinta by. Där är det i huvudsak kvinnor som lagts i båtar som eldats upp och senare täckts av
rösen.
Båtgrav
Båtgravarna hör med få undantag till vendeltiden och vikingatiden. De är ovanliga: tidens typiska gravskick var i stället kremering med gravsättning under hög eller stensättning. I sådana brandgravar hittas ibland stora mängder klinknitar i järn, vilket förmodligen också är rester av båtar. Men ordet ”båtgrav” brukar i regel underförstått beteckna obrända gravar.
Båtgravar är en förhistorisk gravtyp som till skillnad från skeppssättningar och båtformade stensättningar karakteriseras av att den döde begravts i hela båtar eller stora skepp. Båtgravar under järnåldern användes främst i norra och nordvästra Europa. Utanför Norden finns båtgravar framför allt i England och betraktas då ofta som ett tecken på skandinaviska kontakter. Seden att begrava i båtar tog sin början i slutet av romersk järnålder.