Hamnen Örehamn
Grankullaviken ansågs, enligt Nicolaus Vallinus, vara den bästa hamnen på Öland under äldre tider. I inloppet till viken fanns på ön Stora grundet ett kapell helgat år S:t Olof . I
Fornminnesregistret är detta kapell felaktigt placerat på Lilla Grundet. Fyrmästaren Harald R. Sidén var på plats när bygget av fyren startade år 1845 och han skriver i ett brev att
stenen från kapellet användes för att bygga fyren Långe Erik, som alltså står på kapellets gamla plats. Kapellet bör ha varit stort och man vet att det hade begravningsrätt, då flera
skelett hittades då fyren byggdes. År 1367 daterar kung Albrekt av Mecklenburg
ett brev i Örehamn och 1444 utfärdar kung Kristoffer av Bayern ett skyddsbrev för Kalmar nunnekloster här. År 1487 kommer kung Hans med 40 skepp till Örehamn för att möta
Sten Sture den äldre och Ivar Axelsson (Tott) för förhandlingar. Följden av detta möte blev att Sten Sture fick Borgholm och Öland. Förhandlingarna, liksom de tidigare skrivna
breven, har tydligen ägt rum i kapellet. Möjligen har kapellet byggts av gotlänningar då S:t Olof var gutarnas speciella skyddshelgon. Dessa uppgifter fick också historikern Nils Blomkvist att karaktärisera hamnen som en viktig medeltida omsättningsplats för den internationella sjöfarten i Östersjön. I likhet med andra hamnar med S:t Olofs kapell i södra Östersjön, kan den också ha använts av det mycket stora antal korsriddare som, från och med början av 1200- talet, varje år passerade Öland med siktet inställt på Gotland och vidare mot Baltikum, Livland och Kurland. Ännu äldre uppgifter i Knyttlingasagan och i Saxo Grammaticus’ Gesta Danorum (Danernas bedrifter) talar om våldsamma och krigiska händelser mellan danskar och hedniska kurer. Dessa händelser tros ha utspelat sig
just här, i Grankullaviken. Texterna är nedtecknade på 1200-talet – den förstnämnda på Island, och den andra av dansken Saxe den lärde. Båda källorna nämner att delar av det danska riket (Blekinge) härjas år 1170 av hedniska kurer som rövar byte och slavar. De uppehåller sig på och tycks ha haft en bas i en hamn kallad Jarnloka (”järnlåset”) på Öland. Som svar beordrar Kung Valdemar i Danmark sin son Kristoffer, tillsammans med biskopen
Absalon och Esbern Snare, att utrusta skepp och segla mot Öland. Både Esbern och Absalon tillhörde den mäktiga Hvide-ätten, som vid sidan av den kungliga ätten var den starkaste militära och ekonomiska maktfaktorn i Danmark vid denna tid.
Flottan, bestående av ett stort antal skepp, seglade upp genom Kalmarsund och gick iland på Öland där man tog byte från ölänningarna – boskap och kvinnor. Där fick man samtidigt
veta var kurerna höll hus. Det var vid en hamn som låg invid en skog och vars mynning lätt kunde bevakas. Beskrivningen passar mycket väl in på Grankullaviken, där öarna Hälludden,
Gräsgrundet, Tobisgrundet samt Stora och Lilla grundet effektivt spärrar av och försvårar infarten.
Unionskungarna inkl. skyddsbrev
Jarnloka
Vidare berättas att kurerna byggt en försvarsanläggning inne vid hamnen Jarnloka, där de förvarade sitt rövade gods. När danskarna anländer till viken utbryter en mycket blodig kamp mellan daner och kurer som pågår i två dagar. Kurernas styrka uppges vara några
hundra man. Efter två dygn lyckas danerna besegra och slakta samtliga kurer inne i den befästning som de själva byggt och lägga beslag på allt det gods som kurerna samlat där.
Intressant i sammanhanget är att undertecknad för ett antal år sedan, tillsammans med personal från Domänverket, funnit tydliga spår efter någon slags försvarsanläggning på den västra sidan av Grankullaviken, ca 400 meter söder om Nabbelund. Försvarsanläggningen/borgen är rektangulär 45 x 50 meter stor. Från dess östliga begränsning utgår två 60 meter långa murar med ett mellanrum på 75 meter likt armar som sträcker sig ned till den dåtida stranden och vidare ut i viken. Detta skulle passa mycket väl in på hamnens namn, Jarnloka – järnlåset, som nämns både av Saxo och i Knyttlingasagan, dvs. en hamn som förmodligen kunde stängas av med en kedja. Det finns alltså mycket som pekar på att Grankullaviken är den plats där kurerna höll till och där det blodiga slaget mellan danskar och hedniska kurer stod veckan före midsommar år 1170. En alternativ plats är möjligen
Kårehamn längre söderut på norra Ölands ostkust, då förleden i namnet ursprungligen anses betyda ’kurer’. På 1400-talet skrivs nämligen namnet Curahampn och på ön utanför, Kåreholm, finns lämningar efter befästningar som förmodligen är medeltida. De är också mycket möjligt att kurer kan ha haft flera stödjepunkter på ön under dessa oroliga tider, då danskar, svenskar, tyskar, kurer och vender slogs om herraväldet i Östersjöområdet.
I Vedborme träsk på norra Öland, i Högby socken, har rester efter en större träkonstruktion, likt Bulverket i Tingsstäde träsk på Gotland, hittats ute i den forna sjön. Denna kan mycket väl vara ett verk av kurer, då sådana anläggningar var mycket vanliga i deras egna hemtrakter under denna tidsperiod.
Öland och Borgholm, förläning?
Förläning är ett historiskt begrepp och betyder att en ägare, länsherre eller kung, behåller sin äganderätt men överlåter nyttjanderätten, det vill säga att att använda och dra nytta av det län det gäller, i regel med krav på trohet. Den som får använda och dra nytta av länsherrens gods kallas för läntagare eller vasall. Läntagaren förväntas å sin sida ställa upp på länsherrens sida i krig samt att skicka del av uppbörden (skatt) vidare till sin länsherre. Således fungerar läntagaren som länsherrens representant i ett visst område. Förläningen ifråga kan omfatta avgränsade geografiska områden, specificerade hemman (gårdar) eller till och med varor. I Sverige har förläningar omfattat landskap, grevskap, friherrskap, socknar, enskilda gårdar, varor (till exempel en tunna spannmål om året) eller rättigheter (rätten att fiska på ett visst ställe). En förläning kan vara både på livstid och på begränsad tid, och i vissa tider/platser även vara ärftlig. Men det är länsherrens fulla rätt att dra in förläningen och återta den egendom som han lånat ut, exempelvis om läntagarens förvaltning av godset visar sig bristfällig.
Både Öland och Borgholm kunde ges som förläning. Så en person kunde ha Borgholm och en annan övriga Öland.